Uncategorized

Månadens krönika

Foto: från Icakuriren

Frågar du personer i min ålder om deras knäckebrödsminnen är det första svaret nästan alltid: Matbespisningen (som idag kanske heter cafeterian).

Där stod vi i rad och fick i bästa fall en portion lappskojs med rödbetor på tallriken och i värsta fall kokt potatis med någon slags skinksås.

När maten verkade litet si-så-där hette räddningen knäckebröd. Där låg de färdigbredda knäckesmörgåsarna och väntade. Vissa dagar kunde man höra knastret av tuggat knäckebröd från tjugotalet käkar som alla försökte undvika att pröva nya exotiska rätter som såg litet eljest ut.

Hemma hade vi alltid riktigt knäckebröd att fylla magen med under tiden mellan skollunch och middag. Där började min kärlek till de välsignade brödkakorna som aldrig har tagit slut.

I vuxen ålder har det blivit ett dagligt intag av mitt knäckebröd, valt från test av många fabrikat. När man frågar runt verkar det som varje familj har sitt egna favoritmärke och håller sig till det.

Även om konsumtionen av knäckebrödet med tiden har minskat så har mångfalden av knäckebrödsorter ökat. Man behöver bara ställa sig vid hyllan i butiken för att fatta detta. 

Den stora knäckfrågan är vad man skall ha på knäckemackan. Stekt och inlagd strömming är en favorit. Sill i alla dess former. Men det allra enklaste är ändå det bästa: smör på söndagssidan.

Marie Ledin
Ledamot i Knäckebrödsakademin